Åsa Andersson berättar om

Anna Kajsa Norman & Könnika Stina

Spelstina – Anna Kajsa Norman – var verksam i Torsåker under 1800-talet och beskrivs som en av Gästriklands mest framstående spelmän. Det var inte ovanligt med kvinnliga spelmän under den här perioden men det som är smått unikt med låtarna efter Spelstina är att de finns nedtecknade för eftervärlden, till skillnad från de flesta andra kvinnliga spelmän. Ingen av låtarna efter henne finns dock med i folkmusiksamlingen Svenska Låtar.

till topp

Carina Normansson berättar om

Margareta ”Greta” Olsdotter

Margareta ”Greta” Olsdotter var en soldatdotter född den 21 april 1850 i Söderås 30, i Rättvik, som kom till prästgården i Norrby socken, Sala och tjänade som piga där 1868-1871. På nyårsdagen 1872 så fick hon en son som hon döpte till Gottfrid och honom lärde hon trallar och sånger. Men i det låthäfte som Gottfrids son, Kvintus Söderkvist, ger ut på eget förlag i Stockholm 1968, ”Låtar från Norbergs Bergslag Västmanland, upptecknade efter Gottfrid Söderqvist Kärrgruvan Norberg 1872–1933”, så står inte hennes namn med vid de trallar som är efter henne. Det står bara ”efter modern”. Greta gifte sig i december 1872, med pappan (då antagligen, till Gottfrid- ) Johan Teodor Söderkvist som var spelman, snickare och född i Sala 1851, antagligen i Kolarhagen, vid gruvan. Paret fick nio barn tillsammans.

När familjen lämnar Sala gruva 1894 blir de statare och flyttar omkring mycket, främst i Västmanland och Södermanland. Greta Olsdotter lärde sonen Gottfrid musik och fiol blev hans instrument, vilket även hans son Kvintus kom att traktera, både för låtspel och biografmusik. Gottfrid var verksam vid olika gruvor vid Kärrgruvan, Norbergs socken. Från slutet av 1800- talet och framåt spelade han där tillsammans med flera spelmän, till exempel silverbasharpspelaren Henrik Åsberg, även han gruvarbetare.

Carolina Jansdotter

Carolina Jansdotter föddes den 20 september 1836 i Hällefors, Örebro län i Västmanland. Hon gifte sig den 28 december 1856 med torparen och gjutaren Johannes Rickan, också han från Hällefors (f. 12 december 1833.) De bodde kvar i Hällefors, i Silken, och fick åtta barn, varav Emil ( Björk ) är den yngsta, född 1878.

1930 kommer Olof Andersson och tecknar upp de 10 låtar som du kan se i SvL Västmanlands delen efter Carolina Jansdotters yngste, Axel Emil Björk. Han är då bosatt i Vanneboda, Näsby socken. Så här står det där om Stationskarlen Emil Björk: ”Med undantag för morfadern, som spelade psalmodikon, lär det inte ha funnits några spelmän i släkten…” står det i SvL och vidare : ”.. och de melodier Björk spelar har han fått från spelmän i sin hemort. Bland dessa räknades Emil Stor och Ryss Viktor i Hällefors till de förnämsta.” Slut citat.

Nu var väl detta spelmän som använde ett instrument, för det var väl sådana musikmänskor som Nils och Olof Andersson var intresserade av i första hand, i och för sig. Men när man ser denna vals (se ovan) ”efter modern” – och den kommer redan som andra låt (nr 56) i uppteckningen efter Emil – så undrar jag ju varför hennes namn inte finns med? Överhuvudtaget. Var det för att hon trallade – sjöng – och inte spelade ett instrument? Jag vet inte. Men en sak tycker jag mig se mellan raderna om Emil, hans mor Carolina, livet och musiken i dessa gamla uppteckningar och arkivnoteringar. En sak som är knutet till oss människor och inte till tiden. En sak som – likt guldkanten på mörka molnet – är en gyllne tråd som förbinder oss, med varandra och med himmelriket på jorden: musikens magiska tråd!

Musiken är en urviktig del i en levande kultur! Jag slår ett slag för vardagsnynnandet. Sjung i duschen, i bilen, när du motionerar/räfsar löv/ska natta lillen/dammsuger/fönar håret (jättebra bordun att förhålla sig till och skapa spänningar emot!). Heders åt Carolina som öppnade musikvärlden för sina barn. Som sjöng FÖR och MED sin familj. Och som i sin lille Emil fick en spelman.

Carolina Persdotter

Carolina Persdotter föddes 1828 i Hjulsjö. Den 17 november 1846 får hon en son tillsammans med drängen Petter Persson från Spelbo Rämmens församling i Värmland. Petters far och farfar var båda klarinettspelmän. Sonen döpte de till Per Gustaf och Florell blev efternamnet, så småningom. Han växte upp till en pigg pojk som hade väldigt gott minne och blev en storspelman. Han bosatte sig senare i Järbo i Gästrikland, så vill ni titta på hans låtar hittar ni många utav dem i SvL, Gästrikland. Många utav bitarna hade han från sin mor. Hon hade ju säkerligen inspirerat honom till att ha ett musikaliskt liv. Hon var alltså född i Hjulsjö.

Maria Carlsdotter

Maria Carlsdotter var Gustafs Florells farmor som kom från Spelbo, Rämmen, i Värmland. Efter henne hade han den fina d-moll valsen. I SvL, Gästriklands delen, står den som ”efter modern”, men här i Nils Anderssons originaluppteckning (FMK, volym II:08, Gä 2 (:020)), så står det skrivet med blyerts ”Efter Farmodern”.

Lisa Cajsa Sjögren

Lisa Cajsa Sjögren föddes den 17 juni 1847 i Värmland, Nordmarks socken, i Dalkarlssjöhyttan – det uttalas säkert på ett helt annat sätt där. Det motsvarar nuvarande Filipstads kommun, vilket är betydligt enklare att säga. Lisas pappa var bergsman i Sandsjöhyttan i Nordmark. En av hennes söner växte upp till att bli Axel Inge, fenomenal klarinettspelman i Guldsmedshyttan i Västmanland. När man tittar på sidorna med hans låtar i SvL så bara sprutar det ut musik – lust! De måste ha haft ett underbart hem, tänker jag. Flera trallar och sånger finns det också efter modern. Inte heller hennes namn finns där dock, utan ”efter modern” står det.

Ett Stort, varmt Tack till Pia Westerlind för fenomenal hjälp i sökandet efter uppgifter i arkiven och ett Tack även till Mats Hellstrand för insikter och kunskap kring spelmannen Kvintus Söderkvists person och musik.

till topp

Jeanette Evansson berättar om

Gåsbo-Anna Mårtensson 1889-1978

Anna växte upp på en bondgård i Gåsbo i norduppland, mellan Lövstabruk och Skärplinge. När hon var 17 år började hon arbeta som piga på storbonden Karl Anderéns gård i Österlövsta, inte långt ifrån hemmet. Anderén var en omtalad man i trakten. Han var vida känd som jägare, helst på fel mark och i fel tid och han var illa sedd av myndigheterna. För folket, däremot, blev han något av en Robin Hood eftersom han såg till att de som inte hade så mycket fick en köttbit då och då.

K.A var också nyckelharpsspelman och finns omnämnd i många källor som en storspelman och det finns många låtar efter honom. Hemmet verkar ha varit en mötesplats för spelmän i trakten. Och där ju då även Anna. Hon spelade enradigt durspel och snappade upp låtar så fort det spelades. Sigurd Holmberg, som var fosterson på gården, lärde Anna spela harpa. En person som ofta besökte och spelade med K.A var Johan Bohlin, pappa till August Bohlin. Han kom från en stor uppländsk spelmanssläkt och var en stor del av sitt liv bosatt i Österlövsta innan han (1877) flyttade till Harbo. Det måste ha varit en fantastisk miljö att vistas i med många spelmän som kom på besök och Anna fanns ju i krokarna och snappade upp låtar.

1914 bjöd K.A, som var en festprisse, in till en spelmansstämma hemma i trädgården. Han bjöd in ingen mindre än Hjort-Anders Olsson och en klarinettspelman, Pettersson i Ramhäll. De fick en idé om ett spelmanståg och gick genom byn spelandes Gärdebylåten. Anna var med och har kommenterat att ”nuförtiden spelas den annorlunda”. Några år senare (1923) dog K.A knall och fall mitt under en bröllopsspelning. Anna slutade som piga och försörjde sig nu genom att gå runt i gårdarna och jobba med det som fanns, bland annat som sömmerska och kalaskokerska. När K.A dog fick Anna ärva en silverbasharpa men det var mest dragspelet hon spelade på, både äldre och nyare låtar. Hon förblev ungmö och bodde i en liten stuga på födelsegården. Det sägs att mamman inte tyckte att det fanns någon man som passade. Och så blev det. Anna rådde sig själv och var nöjd med det. Hon tackade inte nej till kalas och tog gärna ett glas sherry med väninnorna.

till topp

Josefina Paulson berättar om

Ellen Lagergren & Anna Lisa Norman

Ellen (Ella) Karlsdotter Lagergren är ett namn som ofta har dykt upp när jag letat nya låtar i Västmanland. Hon har kommit att bli en av mina lokala spelhjältar just på grund av det insamlingsarbete av musik som hon gjorde- musik som annars inte hade funnits kvar och med oss här idag. Många gånger har jag funderat över vem hon var, kvinnan bakom den vackra handstilen och omsorgsfullt nedtecknade låtarna med roliga kommentarer till.

Det finns ett vackert fotografi av Ellen iklädd folkdräkt med fiolen under armen och med en finurlig klurighet i blicken. För att sätta ord på den bilden lånar jag ett citat från Hedda Key-Rasmussen, som den 13 december 1925 skriver en artikel om Ellen i ”Kvinnornas tidning”:

Presentation behöver inte denna käcka ungdom, som står så glittrande glad och saluterar oss med stråken, hon presenterar sig bäst själv. Hon är en av dem, som vill något här i världen, det ser man strax på minen-och har en mening och en avsikt. Och dessutom har hon en makt, sångens. Med den vill hon få de gamla folkvisorna och låtarna tillbaka in i hemmen, i söcken och i helg, i arbete och i vila. Och för att fortare nå detta mål så har hon skrivit sig in i föreläsningsföreningen och drar med sin fela under hakan och låtarna på läpparna, landet runt.

Ellen växer upp i en musikalisk prästfamilj i Regna i Östergötland. Det här var ett sjungande folk, prästgårdsfolket i Regna, där far och farfar båda hade lärt sig att spela och sjunga av sina fäder som var klockare och kantorer i flera led inom Regna och Skedevi socknar. Det berättas också att Ellens mamma, Augusta Johansson, hade en ovanligt vacker sångröst. Redan som barn fick Ellen undervisning i musik av den kände konstnären och violinisten Hasse Ekegårdh, så att musik var en viktig del av Ellens liv redan från början råder det ingen tvekan om.

Ellen föddes våren 1882 som det sjätte av sju syskon. Hon gifte sig – och skiljde sig – två gånger under sitt liv och eftersom hennes far Karl Lagergren var präst så vigde han henne båda gångerna. Hon fick två söner i första äktenskapet med elektroingenjören Bylund och sedan dottern Eva, 1917, tillsammans med grosshandlaren och änkemannen Stave.

Vid sitt första äktenskap bosätter sig Ellen i Göteborg, för att vid skilsmässan flytta tillbaka till prästgården och senare samma år flytta samman med sin Stave. Först som dennes hushållerska men kärleken spirade snabbt och redan samma år gifte de sig! Efter några år tillsammans lämnas Ellen ensam med de tre barnen och det är vid detta uppbrott hon flyttar en period till Stockholm. Ellen är då drygt 40 år och det blir starten på en ny period i hennes liv. Hon livnär sig nu på musik i form av att vara musikant på Skansen. Hon startar också nu sitt viktiga och stora arbeta för ULMA – dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala – till vilket hon samlar ihop tusentals handskrivna papper innehållandes både musik och berättelser. Hon börjar ge föreläsningar om musik och gör succé tack vare sin starka personlighet och passion för ämnet.

I slutet av 1920-talet flyttar Ellen till Uttersberg i Västmanland. Följande kunde man läsa om henne i Bärgslagsbladet den 21 januari 1927. Ellen är då 45 år gammal (artikelskribentens namn har jag inte lyckats utröna):

Det var på våren i april, förra året, som fru Carlsdotter först kom till våra bygder, hon höll en föreläsning om folkmusiken i Valskogs föreläsningsförening, så reste hon upp till Uttersbärg. Och eftersom hon där ramlade i armarna på tre gamla spelmän, och dessutom fann att orten hade frisk och hög luft, så var det bara naturligt att hon skulle stanna. Så har hon alltså bebott sin ungkarlsvåning (hennes egen benämning) i Nyängen, Uttersbärg, och därifrån har hon företagit sina turnéer i närliggande bygder, föreläsande om folkmusik och föredragande landskapslåtar och visor.

Dessa nämnda tre spelmän som kom att bli viktiga för Ellen var ”Spelkungen”, August Andersson, dennes brorson Carl Carlander också ”Hyvlar Pelle” – Per Erik Persson. Efter dessa spelmän tecknade hon ner mängder av låtar. I samband med dessa anteckningar så har även ett annat namn dykt upp, vars musik jag funnit lite extra intressant. I samband med Carlander och Spelkungen omnämns vid några låtar en Anna Lisa Norman som källa.

Jag har sedan länge en favoritvispolska på repertoaren efter just Anna Lisa och efter mycket letande och bläddrande i notsamlingar, samt grävande i arkiven, så har jag nu även en slängpolska samt två valser efter henne, varav den ena är efter Spelkungen. Den lär han som liten ha hört Anna Lisa sjunga. Jag har också en vallvisa efter Carl Carlander som lärt den av Anna Lisa, vilken var hans mor. I Franssons samling med låtar från Västmanland finner man även en hamburska och en vals efter Anna Lisa Norman. Samtliga lär vara nedtecknade av Ellen

Anna Lisa Norman

Även om Anna Lisas namn omskrivs vid låtarna, så är det inte mycket annat som går att utläsa om henne. Hon var mor till Carl Carlander, hon var hustru till ”Spelkungen” Anderssons bror och var boende i Ljusnarsberg, men mycket mer än så står inte att finna. Tack vare Pia Westerlind, denna fenomenala djupdykare i kyrkoböckerna, har vi nu mer information om denna Spelstina. Låt oss så fara ytterligare lite till bakåt i tiden.

Anna Lisa Norman föddes på vårvintern 1816 i Norrbärke i Dalarna och var det andra av fyra syskon. Hennes far Erik Nilsson Norman var soldat. Både fadern och modern Stina Jansdotter var födda i Ljusnarsbergs socken under sent 1700-tal och när Anna Lisa var 6 år flyttade Familjen tillbaka till Ljusnarsberg.

Anna Lisa var 21 år när hon en mörk vinterdag 1837 fick sin första dotter Lovisa. Då tjänade hon som piga vid Stråtgården. Den andra dottern Johanna födde hon 1841 och hon var då bosatt i Åsen (även kallat Laxåsen) och trolovad med sin spelman Anders Gustaf Andersson. Paret gifter sig mitt i sommargrönskan i juli samma år och får totalt 6 barn tillsammans. Ett par tvillingflickor, Augusta och Gustava, blev bara några månader gamla. Men åren därpå föds Ulrica och sedan Anna. De får även sonen Carl Gustaf, 1848, som senare tar namnet Karlander och som Ellen träffar på i Uttersberg och tecknar ner många låtar efter. Anna Lisa och Anders får också dottern Carolina som senare i livet blir sömmerska.

Anna Lisas man då, Anders, hade flera helsyskon och även yngre halvsyskon, däribland ”Spelkungen” August som var mer än 20 år yngre än Anders. August födes året efter att Anna Lisa och Anders gifte sig och troligtvis har de en nära relation familjerna emellan där de egna barnen och halvbrodern delvis växer upp tillsammans.

Det finns berättelser om att den store ”Spelkungen” som barn fick en liten fiol av halvbrodern som denne byggt åt honom. Den hade en kortare greppbräda och var helt opolerad, varför den kom att kallas ”Blacken”. Kan tänkas är det Anna Lisas man som ger bort denna lilla fiol till sin halvbror som redan vid 8 års ålder intresserar sig för musiken och följer med ut och spelar till dans.

Anna Lisa sjunger förstås visor hemma, både trallar till dans och sjunger lugnare vallvisor, musik som funnits med ”de gamla” i generationer. Både hennes son Karl och hennes mans lillebror August, som det bara skiljer 10 år mellan i ålder, hör denna musik och fortsätter att spela den i sin egen repertoar senare.

Anna Lisa dör sommaren 1892, 76 år gammal, av blåskatarr och ålderssvaghet och vid hennes sida finns då hennes dotter (sömmerskan) ”Karolina Andersson”.

Denna lilla sidohistoria kring Anna Lisas liv blir ännu mer intressant när man läser vidare i den här intervjun med Ellen i Bärgslagsbladet 1920, där hon beskriver både August och Karl så där 70 år senare. Man kan höra hur förtjust hon är i dessa spelmän och hur hon högaktar deras spel och varelser. Till exempel så beskriver hon snickare August Andersson, ”Spelkungen”, med dessa ord: På lediga stunder gned han sin fiol. Nu är han 86 år, men än äro inte fingrarna för styva för en polska eller gammalvals. Andersson var bara 10 år när han började anlitas som spelman. -Han är gehörs spelare noter begriper han sig inte på. Vad läge och flageolett är, torde Andersson häller inte vara karl att teoretiskt utreda- vilket inte hindrar att han fullständigt behärskar båda delarne. Och snickare Andersson brorson- Karl Karlander, som bor i Nyängen, är omkring 76 år vid tillfället, och visst förr i tiden hette Karl Andersson. Han har i sin repertoar även lite modern musik- och han kan spela efter noter. I sin ungdom var han också brukets storsångare. Fru Carlsdotter har fått en gånglåt och en trevlig polka av honom. Karlanders far var spelman han också, så nog finns det traditioner i släkten att förvalta.

1930 tal: mellankrigstid Under 1930-talet åker så Ellen runt i hela Västmanland och samlar in musik och berättelser. Enligt hörsägen så både jagar hon grävling och badar ute, naken! Det här är i mellankrigstiden där det inte var helt ovanligt att grävling kunde stå på menyn, men att hon som kvinna var med och jagade, hörde nog till ovanligheterna. Hon far dessutom själv runt på sin motorcykel, med felan på pakethållaren och hälsar på hos bygdens personligheter, samlade in berättelser och skrev ner låtar på noter och jag tycker så mycket om just den bilden av henne, som friheten själv. Hon lär ha varit enormt inlyssnande och noga med detaljer i sina nedteckningar och hon har tagit alla sina medlare på största allvar.

Ellen blev 84 år gammal och tack vare henne ljuder ekot av gångna generationers musikanter kvar, däribland många kvinnor som framförallt använt rösten som sitt instrument.

Jag vill därför avsluta den här berättelsen om Ellen, som jag också började den, med ett till citat ur Heddan Key-Rasmussen artikel i Kvinnornas tidning 13 december 1925: Från barndomen blev hon alltså ”ormbiten” av sång och saga. Hon blir på så vis ej en isolerad företeelse i sin familj, utan den sammansjungande tonen mellan flera släktled. I en tid då hänsyn för fädrens verk är i starkt avtagande, vill denna sunda dotter av Östergyllen, med något av dess frodiga livsglädje och jordinstingt i sitt väsen- som sagt- åter fylla hemmen med det sångbara kulturarvet.

Tack till Pia Westerlind för din djupdykning i kyrkoböckerna, Roy Casse för artikeln ur Bärgslagsbladet, Lena Engström Englin på Västmanlandslänsmuseeum, Lars Erik Lärnemark för boken, Kristina Larsson Sköld för din sång och dina minnen.

till topp

Erika Lindgren Liljenstolpe berättar om

Smultrongärdsida

Smultrongärdsida....

till topp